Läs del 1 här

Sen, ÄNTLIGEN, fick jag smärtstillande. En spruta i låret och jag kände mig normal igen. Vi fick komma till ett rum på förlossningen, rum E, samma som i lördags.

Nu blev det mycket att ta in. Va ska vi bli föräldrar idag? Snart? Hur tar man in det? Det var överväldigande och ofattbart för mig. Samtidigt som jag kände mig så lugn, äntligen visste man var det var för fel på mig.

Jag fick byta om till sjukhusskjorta och fick dropp och kateter. En läkare kom in och berättade om kejsarsnittet som skulle göras. Ännu fanns det ett frågetecken, och det var ifall jag skulle få vara vaken. Då mina blodplättar var så låga så fanns det en stor risk för blödningar och då vore det bättre om jag redan var sövd om det skulle ske. Tack och lov så visade proverna att blodplättarna ändå var tillräckligt höga för att jag skulle få vara vaken.
En narkosläkare kom in och berättade om spinalbedövninge jag skulle få. Gör den ont? frågade jag. Nej nej, inte det.

Halv tolv blev vi hämtade. Micke hade bytt om till operationskläder och han skulle såklart få vara med under operationen.

I operationssalen var det fullt i folk. Micke räknade till 10 personer berättade han sen. Kirurg, barnmorska, operationssjuksköterskor, narkosläkare, läkarkandidater. Utanför väntade en barnläkare för att undersöka barnet efteråt.

Jag fick hasa över till operationsbritsen och fick sätta mig på kanten för att narkosläkare skulle lägga spinalen. Först hudbedöving och sen nål in i ryggen. Det gjorde inte ont alls. Bara en märklig känsla inne i ryggen då vätskan sprutas in. Sen var det som om någon slog på rumpvärmen i bilen. Jag fick lägga på mig ner och sakta men säkert blev det varm och "fluffigt" från bröstkorgen ner till tårna. Armarna fick jag ha rakt ut från kroppen. Micke satt på vänstra sidan om mitt huvud. En skärm ställdes upp så att jag inte kunde se något neråt. Micke berättade sen att skärmen var för kort på hans sida, så han var tvungen att luta sig framåt jättemycket om han inte vill se vad de gjorde.

Jag fick ett dropp som skulle se till att höja blodtrycket som tydligen brukar gå ner under operationen, men jag vet inte om de slog på det för tidigt för plötsligt fick jag en stegrande huvudvärk.
- Ah, jag fick jätteont i huvudet, säger jag.
Då ser man att mitt blodtryck har stigit till 170/110 och de tar genast och slår av tillförseln. Sakta klingar huvudvärken bort.

Efter noggranna kontroller av att bedövningen har tagit så börjar man operera. Jag känner dovt hur någon håller på vid magen (utan smärta), och sen trycker de och drar. Det hela går väldigt fort och plötsligt hör jag hur någon gnyr till och sen hörs ett starkt skrik och jag tittar på Micke och ler. Världens finaste skrik. En sköterska kommer runt skynket med en skrikande rödblåaktig varelse. Grattis! säger hon och för fram hans huvud mot mig. Jag känner mig helt förvirrad. Vad ska jag göra? Jag pussar flera gånger på det lilla huvudet. Sen vänder hon bebisen mot oss. - Vill ni se vad det blev?
Micke lyfter på den lilla filten. En liten pojke är det! Nu får Micke följa med ut till barnläkaren medan man börjar "städa ur mig" och sy ihop. Flera ut teamet lutar sig över mig och gratulera och jag tackar. Väldigt förvirrad är jag. Det är overkligt att ta in.

Micke och Eli kommer tillbaka in. Allt såg bara fint ut! Vi har fått en son på 51cm och 3705gram!

Natten mot tisdagen gick jag och la mig vid ett-tiden, men vaknade igen vid fyra av att det där trycket från i lördags hade kommit tillbaka. Redan vid fyra kändes det tillräckligt för att jag inte skulle kunna somna om. Jag försökte hitta en skön ställning i sängen och hålla handen och trycka runt området som det kändes mest på. Micke masserade längs min ryggrad för det skulle kännas bättre. Det släppte ju natten mot söndagen så det kanske gör det igen?

Runt halv sju-tiden kändes jag att detta går inte. Det gör redan ondare än vad det gjorde under hela lördagen. Jag ringde förlossningen och sa att jag låg inne lördags och att jag har fått tillbaka mina problem. Sen ringde jag efter taxi. På förlossningen fick vi gå in i ett undersökningsrum. 07.12 tror jag att jag blev inskriven.

På britsen i undersökningsrummet blev jag undersökt och fick beskriva hur det kändes. Blodtryck och prover togs. Precis som i lördags var de väldigt fundersamma på vad det kunde vara. Gallsten var något som kom upp. Det blev mycket väntan och trycket/smärtan blev bara värre och värre. Det var i princip omöjligt för mig att ligga still, jag vred och vända på mig, gnydde och grimaserade om vartannat. Det var ju aldrig något uppehåll! De ville inte ge mig smärtstillande eftersom de inte visste vad som var felet. Jag antar att de började ha sina aningar men var tvugna att vänta på provsvaren.

Det var mycket väntan. Vi var säkert därinne i 2,5 timmar. Det kändes som om det var ganska många läkare och barnmorskor som kom in och ut. Minns en kvinnlig läkarkandidat som strök mig över pannan och höll mig i handen under någon provtagning.

Minns inte i vilket ordning allting hände sedan. Men vid 10 tiden verkade det som om allting föll på plats för personalen. En av läkarna kom då in och sa att jag hade akut havandeskapsförgiftning. Jag hade förhöjda levervärden, mina blodplättar hade sjunkit kraftigt neråt.

- Det enda sättat att bli frisk är att plocka ut barnet. Vi kommer att förlösa dig idag, vi kan inte vänta på att det ska starta av sig själv eller sätta igång dig.

Jag vet inte exakt när de berättadet att det var HELLP jag hade drabbats av, men jag sätter in en kort faka om syndromet:

HELLP-syndromet
Syndromet är en unik och livshotande variant av eklampsi. HELLP är en engelsk förkortning och H står för; hemolys (nedbrytning av röda blodkroppar), EL; elevated liver enzymes – förhöjda leverenzymer och LP; low platelet count – lågt antal blodplättar. Syndromet uppträder tillsammans med havandeskapsförgiftning, men eftersom delar av sjukdomen uppträder innan kvinnan uppmärksammar det som symtom, inser man inte alltid att hon är drabbad av HELLP. Därav sätts inte rätt behandling in i tid, vilket är mycket farligt för både kvinnan och barnet. Cirka 8-10% av alla gravida kvinnor drabbas av havandeskapsförgiftning och av dessa är det 2-12% som utvecklar HELLP-syndromet.

Symtom
* Huvudvärk
* Smärtor i maggropen
* Illamående, kräkningar
* Smärta i övre delen av buken, på höger sida alldeles under bröstkorgen – beror på att levern svullnar upp

Symtom som ibland uppträder:
* Svår huvudvärk
* Synrubbningar
* Blödningar
* Svullnad
* Högt blodtryck
* Äggvita i urinen

Behandling
Bara en bot finns för HELLP-syndromet och det är att barnet föds. Ju tidigare havandeskapsförgiftningen upptäcks, desto bättre kan man hålla mor och barn under uppsikt – desto ljusare är utsikterna för dem båda.

Jag hade bara smärtan som symtom. Och som jag skrev i ett annat inlägg, bebis i magen mådde bara fint tiden.

På beräknat förlossningsdatum den 8 maj 2012 föddes vår lille son Eli, 51 cm lång och 3705cm!

Han föddes med akut kejsarsnitt då jag drabbades av akut havandeskapsförgiftning s.k. HELLP. Jag tänker ta ett annat inlägg och berätta mer om vad som egentligen hände och varför vi stannade 5 dagar på förlossningen och BB. Idag mår jag bra, det var aldrig någon fara för Eli, tack och lov.

Läs En natt på NUS för att få veta hur det började.

Ja igårkväll och igårnatt blev det många "första gången" för lilla mig. Jag kan väl börja med att säga att jag mår bara fint och det gör bebis och Micke också.

Det började vid tvåtiden på eftermiddagen igår. Smygande fick jag ett tryck över bröstet som kändes störande men inte smärtsamt. Så jag la mig ner och vilade och det kändes rätt hyffsat under några timmar. Sen vid 19-20 tiden tyckte jag att trycket började bli obehagligt. Jag hade varken hjärtklappning eller tung andning, men det var ändå väldigt störande och obehaligt. Det spelade heller ingen roll ifall bebis var lugn eller rörde på sig i magen. Så det kändes osäkert ifall det var sparkar eller annat som orsakade obehaget. Det spelade heller ingen roll om jag gick omkring, satt ner eller låg. Vid 21 tiden började jag bli ganska orolig och ringde förlossningen för att höra om det var nått gravidrelaterat, men de tyckte det lät osannolikt och tyckte jag skulle uppsöka akuten för mer bred undersökning.

Ringde taxi och for till Ålidhems VC, där primärvårdsjouren ligger. I taxin tyckte jag det kändes som om "spännbandet" runt bröstkorgen blev tightare och i väntan på undersökning var det jobbigt. Läkaren lyssnade på lungor, hjärtat, tog puls och blodtryck, klämde och kände, slog i ryggen men kunde inte säga vad som var fel. Blodprov visade ingen infektion i kroppen och jag hade 100% syresättning. Hon rådfrågade en annan läkare men han kunde heller komma på något. Jag fick göra ett EKG för första gången, som såg alldeles normalt ut. Hon beslutade ändå att skicka mig till akuten med ambulans (första gången där också). Kanske kanske kunde det vara lungemboli, alltså någon form av blodpropp. Så vi for iväg med ambulansen, jag med EKG-lappar över kroppen och kanyl på handryggen. Under tiden går det här trycket över bröstet upp och ner tycker jag.

Väl på akuten dröjer det inte länge innan en sköterska kommer för att ta nya blodprover, efter problem med mina blyga blodådror så får en annan sköterska försöka. De ville sätta in en till kanyl i armvecket. Den manliga sköterskans kommentar på min fråga:
- Jaha, ska du göra ett försök nu?
- Jag försöker inte, jag gör. Svarade han på lite bruten finska. Klockrent. Haha. Och han lyckades.

 

På akuten

Läkaren här gjorde i stort sett samma procedur som hon på VC. Och det som är så märkligt är att trots att han tryckte och klämde så gjorde det mig varken till eller från. Det kändes men gjorde inte ont eller ondare. En kvinnoläkare kom också förbi och kände på magen som kändes mjuk och fin. De enda de trodde på var blodpropp, men det kändes som en väldig chansning då alla mina övriga värden var hur fina som helst. Enda sättet att säkerställa om det var en blodpropp är att göra en CT-röntgen och spruta in kontrastvätska. Men det vill man verkligen inte göra på en gravid i v 40 i onödan. Ett av mina blodprover visade positivt för blodpropp men det är positivt för ALLA gravida. Den kvinnliga läkaren tyckte att jag skulle läggas in för observation under natten för att jag skulle vara på rätt plats ifall det fanns 0.000001% chans att det var en propp och jag skulle börja må sämre. Fick även göra ett ultraljud! Så väldigt snabbt fick vi se bebis flasha förbi på en skärm, och såklart såg allt bara fint ut.

Sen blev jag upprullad till Förlossningen (!) strax efter midnatt. Och där fick jag (för första gången) göra en CTG-kurva. Jag tyckte verkligen den var läcker. Nästan spännande att se mina och bebis hjärtljud registreras i små kurvor + en kurva för sammandragningar. Och sådanna hade jag med jämna mellanrum, men inga som gjorde ont eller värkte. Micke han for hem kort efter det och jag fick mig lite kvällsfika. Under natten släppte sen trycket och jag vart kontrollerad varannan timma. Jag sov mellan blodtrycks- och pulskontrollerna.


Tänk er att man har ett bälte väldigt tight spänt runt revbenen som sen någon tar bort. Oj vilken lättnad det var. På morgon fick jag ta för mig frukost och så strosade jag omkring på avdelningen för att kika hur det såg ut. Den kvinnliga läkare från natten tittade snabbt in och frågade hur det var och blev glad att höra att det hade släppt. Annars hade de kanske fått göra en röntgen. En annan läkare tittade till mig vid halv tio tiden och förklarade att man inte visste vad det hade berott på, men att de kunde utesluta många anledningar: hjärtat, lungorna, bukspottskörteln, levern. Så för mig var och är det ändå en lättnad att höra att min kropp mår bra, och att detta kanske "bara" var ett konstigt gravidsymtom. Håller tummarna för att det inte ska hända igen.

Jag sa till barnmorskerna, som jag hade under vistelsen, att vi syns förhoppningsvis inom några dagar! Jag blev utskriven kl 10 och tog bussen hem. Har mått precis som vanligt hela dagen. På eftermiddagen fick Micke ett glädjande MMS med en bild på en liten en.

Passade lite snabbt på att ta en till bild på magen när det nu är 5 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Fortfarande inga känningar what so ever.

Note to self: dammtorka spegeln

Var detta det sista besöket? Vi får väl se!

Vi hade med oss den blivande storasyrran som också fick höra på lillfisens hjärta. Eller liten och liten, nu tippar BM på att det kommer bli bebis modell större. Huvudet på hen var faktiskt ruckbart den här gången, men vändningsrisken är obefintlig. Det är för trångt där inne helt enkelt.

Mina värden var bra idag också. Järntabletterna får jag fortsätta äta tills jag föder. Vågen visade +3kg. Matchvikt på 89kg nu. Har en del vatten i kroppen. I övrigt mår jag bra och är pigg. Extra stel i höfterna har jag vart nu några dagar, men annars är det lugnt.

Vi fick med oss en liten goodie bag men ditt och datt. Blöjor, lite kläder, bindor, salvor, olika erbjudanden m.m. Nice nice.

Imorgon är det en vecka kvar till BF!

Högra bilden är tagen idag 23/4, 37 fullgågna veckor och 6 dagar. Imorgon är bebis "färdigbakad". Imorgon är det två veckor kvar till BF och helt normal att födas. Hör du det bebis??? Heeeelt normalt! Kom nu då!


Jösses vilken smärt midja på högra bilden. Inte så konstigt att jag inte kan stänga alla mina jackor längre... Jättestor skillnad från v.30 är det också. (Om ni går tillbaka under "Gravid" och tittar) Detta kan vara sista bilden på magen. Hinner vi fram till BF så blir det väl en till bild då också.


Igår på Maxi gick Micke och fnittrade bakom mig. - Du har börjat gå jätteroligt!
Ah, jag känner det tydligare nu. Vaggar med vikten från höger till vänster. Det känns att man har ett huvud nära bäckenet ibland. Haha, har inte riktigt förstått att jag tar mer utrymme med min nya gångstil. Micke lider lite av det här hemma. Då jag ska "smita förbi" honom så brukar jag tackla rätt hårt med mina 86 kg när jag skiftar vikten. BAM! Han har inte en chans!

Och bebis är rätt så vild nu också. Visst är det trångt därinne, det rör sig högt uppe vid revbenen och långt nere i magen. Ibland lutar magen åt höger och ibland åt vänster. Eller så vibrerar hela altet för att någon hickar. Mycket fler sammandragningar har jag också jämfört med för några veckor sen då jag knappt hade nån. Dock har jag inga som gör det minsta ont, så det är bara livmodern som gymmar.


Mår fortfarande jättebra. Ingen halsbränna, sover gott, är pigg. Visst är jag inte så snabb i vändningarna, men håller mig inte från att göra något. Ibland är jag uppe 2 ggr på natten och kissar, men ibland sover jag natten igenom.

Har så smått börjat packa "BB-väskan". Kände att det var dags nu när det bara är 16 dagar till BF.

Kollade runt på nätet vad folk tar med sig och vad som rekommenderas. Vill rensa bort onödigheter som ändå aldrig kommer att användas. Det är lite som när man ska sova borta en natt, man har som en grund som måste med. Om det sen skulle bli flera nätter så är det i stort sett samma saker man behöver.

Och har man glömt något så faller inte världen ihop, det är jag säker på.

Nu har bebis satt sig fast ordentligt där inne i magen. Duktigt gjort! Magen följer sin kruva så fint och hjärtljuden var starka och fina. BM sa att hon var så nyfiken på vad som fanns där inne i min fina mage. Jag bad henne göra en kvalificerad gissning på hur stor bebis jag kommer att få. Ja, det blir ingen 2500gr iallafall, men inte heller över 5 kg, sa hon och skrattade. Hon gissade på runt 3700gr. Ska bli spännande att se hur nära svaret hon kom! Det blir så roligt att gå på efterkontroll hos henne efter förlossningen och visa upp skruttisen som är där inne :)

Själv hade jag ökat 1kg sen senaste gången. Totalt ca 16 kg nu. Blodtryck var helt okej, och har sett i stort sett oförändrat ut sedan inskrivningen. Inget stick i fingret idag, det tar vi nästan gång.

Vi pratade lite om förlossningen och våra tankar kring den och lite om amning. Hon antecknade i min journal om mina tankar kring de båda sakerna så att barnmorskorna på förlossningen kan läsa. Jag tar ju även med mig min Födelseplan dit. Hon skrev även att jag har haft en bra graviditet, så normal som den kan bli med bara lite småkrämpor som hör till.

Två besök bokades in. Den 30 april och den 14 maj. Hon trodde att vi skulle få ses den 30:e i alla fall. Sen får man se :)

Ingen fredagen den 13:e bebis i alla fall. Lite tidigt kanske, men det hade vart lite fränt ändå.

Idag var har jag till slut vart och hämtat ett babyskydd hos NTF Västerbotten. Perfekt att man kan hyra sånt. Bebis kommer ju ändå bara använda den i ca 9 månader. Ett måste för bilen såklart, men även om det blir en busstur eller två upp till Älvsbyn så är det bra att ha.

Det är en Brio Primo + bas man får hyra i 9 månader för totalt 650 kr, ifall nån undrade. ^_^

Blev störtkär i denna bok när jag såg den en dag på stan för flera veckor sedan. Idag fick den äntligen komma hem.


Jag gillade upplägget med de vanliga bebisbeskrivningarna och hur släkten ser ut, som blandas med frågor om hur världen ser ut just när bebis föds. Vad kostade bensinen och vad tyckte mamma och pappa var bäst på tv, till exempel. Det finns små plastfickor som man kan spara saker i och mycket plats för bilder och egna anteckningar. Boken är verkligen superrolig att bläddra i. Söta figurer och roliga frågor =)


Rekommenderas verkligen!