Förlossningsberättelse Edina

Det startar
 
Tisdagen den 27 januari vaknar jag strax efter klockan sex på morgonen och hostar, eller nyser, minns inte rikigt vilket men döm om min förvåning när det plötsligt blir blött i trosorna. Min första tanke var att nä nu jäklar har mina muskler helt tappat greppet och nu har jag kissat ner mig. Sen slås jag direkt av tanken att - det kan ju vara vattnet! Ställer mig upp och visst är det så. Det fortsätter sippra. I ilfart till toaletten. Är alldeles fnittrig. Halv sju ringer jag förlossningen och säger att vattnet har gått. De ber mig ringa igen inom ca två timmar för att meddela hur vattnet ser ut. Hör av mig till mamma och säger att det verkar ha dragit igång men att de inte behöver stressa hit absolut på en gång. Nog för att det tar över tre timmar att köra men så snabbt ska det väl inte gå.
 
Jag går och lägger mig igen. Känner då att det är en ny känsla på ingång. Det liksom kramar och moler lätt i magen. Direkt fram med värkklockan och det verkar som om det återkommer ungefär var sjunde minut och varar i ca 30 sekunder. Nu vet jag, man känner att det är riktiga värkar pågång och inte sammandragningar. Ringer tillbaka till förlossningen strax efter halv nio och meddelar att vattnet är klart och att jag har lite glesa värkar. Vi är välkomna in på kontroll klockan 11.
 
På förlossningen
 
Min bror hämtar mig och Micke. Eli fick gå på dagis som vanligt vid halv nio. På förlossningen får vi komma in till ett undersökningsrum där CTG kopplas på och blodtryck tas. Jag Micke och Emil sitter där och har det rätt så trevligt. Fortfarande inga kraftigare värkar, det spänner men jag är inte i närheten av att behöva andas mig igenom dem. Det kollas inte om jag har öppnat mig något, de står och väger lite om jag kanske ska vara kvar ändå men tycker nog att vi kan åka hem. Det kan ju lika gärna dröja nästan ett dygn till. Vi vet i alla fall säkert att om inget har hänt så får vi komma tillbaka på onsdagen för igångsättning. 
 
Hemma igen
 
Så vi åker hem. Skulle tro att vi är hemma igen mellan 12 - 12.30. Ska väl nämnas att vi bor mindre än 5 km från sjukhuset. Mina föräldrar anländer någongång mellan 13 - 14. Självklart börjar värkarna tillta så fort vi kommer hem igen. Sitter i soffan och klockar. Pratar med mamma. Får ibland stanna av för att koncentrera mig på att slappna av. Eli hämtas hem från dagis och är väl hemma ca halv tre. Strax därefter ringer jag förlossningen igen. Jag har förflyttat mig in på toaletten och nu börjar det minsann ta i och jag måste andas tungt i telefonen. BM hälsar att vi är välkommna när jag har fått nog. Och nog har jag fått kort därefter. Pappa går iväg för att köra fram bilen medan jag lyckas ta på mig skor och jacka. Micke tar BB-väskan. Den ska minsann med denna gång! I hissen på vägen ner måste jag hålla i räcket därinne och luta mig mot det och vagga i sidled. Grymt obehagligt att åka nedåt under en värk. Hinner ut till bilen innan nästa värk. Ger pappa order om att inte köra för fort utan att ta det lugnt. Jag vill inte ha tvära svängar. (Nej han är ingen fartdåre men jag ville nog försäkra mig om att inga tvära kast eller gupp kommer). Temperaturen ligger runt nollan och vägarna är ju sådär härligt gropiga och räfflade.
 
We're back!
 
Som sagt, det tar väl ca 5-7 minuter till förlossningen. Kramar pappa i "slussen" och sen går vi in och jag får en rullstol. Får träffa min BM, vi kan kalla henne "A". Hon har leggings som ser ut som rymden, med stjärnor och galaxer. Hon har med sig en läkarstudent som heter Kalle som ska vara med om det är ok med mig. Javisst det går hur bra som helst. In i ett nytt undersökningsrum och nu är det upp i gynstolen som gäller och visst, 3 cm har jag jobbat mig till och vi får stanna. Inskrivna kl. 15.22. 
 
In i dimman
 
Vi får ett rum och där parkerar jag mig i sängen halvsittandes. Nytt CTG och lustgas i handen. Här har jag inte mycket till tidsuppfattning och vet inte i vilken ordning saker händer. Värkarna tilltar och jag börjar suga lustgas för allt vad jag är värd. Masken får agera mottagare för mina skrik, för vad jag skriker när värken toppar. Försöker börja andas i masken före minsta känning för att gasen ska klippa topparna men de stegrar så fort så vette tusan om det hjälpte, men när de klingade av försvann jag liksom in i dimman på värsta trippen. - Du är jättebra på att slappna av! säger A. Jo tackar, jag är inbäddad i bomull mellan varven. Mellan de intensiva värkarna pratar och skojar vi tillsammans, jag Micke och Kalle. De två står nämligen och agerar stöd åt mina knän. BM fick inte upp stöden och jag vill gärna ha något att luta knäna på för att det var skönt så. Fast de skrattar nog mest åt mig som är som ett litet fyllo. Mellan varven får jag varma handdukar mot underlivet som värmer och lindrar smärtan.
 
Strax före 18 tycker A att det är dags att kolla hur det har gått under dessa 2,5 timmar. Har jag legat och vrålat i onödan? Tack och lov inte. 9 cm och huvudet är vid taggarna. Här säger jag (!), som har läst om epidural, - att det är väl ingen idé att sätta den nu va? Kan inte förstå att jag inte ens har tänkt tanken att be om en tidigare. Visst det gör ju ont som satan men jag dör ju inte så att säga. Det går ju liksom ändå. Fast varför ha så ont om man inte måste? Jaja "försent" är det nog. När jag och A talas vid på telefon senare berättar hon att hon tyckte jag var så cool (!, igen). Haha trots att jag vrålade som en stucken gris? Men jag litar på henne, hon har nog vart med om en del och jag har ju ingen aning om hur jag har uppfattats utifrån. 
 
Men ut då!
 
Ser i journalen att krystvärkarna kommer 19.15. Jag krystar, och krystar och krystar. Kan liksom ta i två gånger per gång. Men vilken tid det tar. Ut med dig liksom mantrar jag för mig själv. Livmodern börjar bli trött och jag får värkstimulerande dropp och nu har jag kraft att ta i en tredje gång. A vill ha upp mig på alla fyra lutandes mot den uppfällda ryggen på sängen för att få hjälp av tyngdkraften men jag förmår inte att röra mig. Jag vet inte när men för första gången börjar jag liksom få panik och vill bort därifrån. Jag vill ha mamma hos mig. Riktigt liten känner jag mig, men det varar bara en kort stund innan jag liksom "återvänder".
 
Efter drygt en timme börjar fler människor komma in i rummet. Min favorituska M kommer in och om mina ögon kunde bli hjärtformade så skulle dem, jag blev så glad. Hon var med efter Eli's födsel och var hur rar som helst. Så nu är det jag, Micke, A, Kalle, M, läkare N och någon till i rummet. I efterhand får jag veta att bebis hjärtljud började bli påverkade och att nu ville de ha ut henne. De lyckas få upp stöden på sängen så mina provisoriska stöd får lämna sin uppgift. Micke står såklart kvar nära mig ändå. Nu är det dags att dra handduk. Jag och A håller en handduk mellan varandra och vid nästa krystvärk har vi dragkamp och det verkar hjälpa bra. Det blir paus och nästa gång ska jag trycka på allt jag har. Nu jävlar liksom. Blir påhejjad ena sekunden för att i nästa höra att alla ropar STOOOPP! M står till vänster om mig tar tag i mitt huvud och vänder mig mot henne och säger, - Sara andas, flåsa. Sen hör jag - åh vad mycket hår och tittar ner och ser ett huvud. Gaaah. Sen ser jag hur magen liksom darrar till och sen är hon ute. All smärta är som bortblåst. 
 
Edina <3
 
1 timme och 28 minuter efter första krystvärken, klockan 20.38 är hon ute. Det ändå gått rätt fort med tanke på jag räknas som förstföderska. Ut kom hon som stålkvinnan, ja inte fartmässigt, men med handen i ansiktet. Plus att navelsträngen var lindad runt om arm och hals. Upp på bröstet kommer denna lilla varelse och gråten kommer. Ja från mig alltså. Efter pussar med Micke uttrycker jag ord som - aldrig mer, det blir ingen fler! Micke konstaterar fort att Edina minsann även hon fått hans fötter. Huvudet är alldeles täckt i mörkt mörkt hår. 4015 gram och 51 cm kärlek. Apgar efter 1 min är 9 och efter 5 min är den 10. Edina mår prima.
 
Varför kan det inte vara enkelt?
 
Men tid för avslappning och bricka med mackor och flagga blir det inte. Moderkakan kommer ut lätt men Edina har på sin väg ut slitit sönder mig på två ställen. "Pernialbristning grad 2: Djupare vagnialvägg och/eller perineala muskelfästen men ej sfinktrar". Klockan 5 och klockan 7 kan man säga. Så det blöder. Även från livmodern som tydligen står och stasar. Den vill inte börja dra ihop sig. 750 ml blod tappade jag före moderkakans avgång, vilket är rimligt. 1750 ml blod tappar jag efter det. Läkare N är borta på akuten och A försöker sy men är klok nog att inse sin egen begränsning. N återvänder och nu är lustgasen tillbaka och jag tar inte bort masken förutom när N tycker det är lämpligt. Jag känner hur det spänner och drar och håller på men jag är långt borta. - Hur mycket har du sytt?, frågor jag efter vad som känns som en evighet. Får tillsvar att hon inte har lyckats sy någonting. Sen lyckas hon sy ytligt men djupare in är det svårt att se pga av allt blod. Beslut tas om operation där rätt utrustning finns och jag ska sövas. Lättnad blandas med oro och jag blir rädd. Tankar om att inte vakna efter operation och missa allting dyker upp. 
 
Snart kommer kirurg och narkosläkare. Kirurgen ser att jag darrar och kramar mig och försäkrar mig om att detta gör de hela tiden och det kommer att gå så bra. Jag blir mer avslappnad. Blir ivägrullad på op runt elva tiden på kvällen. Micke och Edina får stanna i rummet. Minns att det är en stor målning i taket på op, fast kommer inte ihåg vad den föreställer. Operationen går bra och det är N som syr och hon berättar senare att hon var mycket nöjd med resultatet. Jag vaknar runt klockan 3 på natten på uppvaket och blir väl omhändertagen där. För besök av Micke och Edina efter några timmar. Blir rullad tillbaka till förlossningen på förmiddagen där vi stannar en par timmar innan vi får komma upp på BB. Under väntan får jag prova på en isbinda. Ja det är helt enkelt en stor binda som är iskall. Jag blir lovad att inte få blåskatarr, för kallt är det, men väldigt skönt. 
 
Eftervård
 
Vi blir totalt 4 dagar på sjukhuset. Eftersom jag tappade 2,5 liter blod (och fick såklart en del ersatt) så vill man se att blodvärdet går uppåt. Jag är uppe på eftermiddagen utan yrsel vilket är bra. Läkare N kommer och kontrollerar så att jag kan knipa och hålla tätt och så där. Trots att jag är grymt svullen och öm så går det bra att sitta upp redan nästa dag. Allt går åt rätt håll och på fredag, sen eftermiddag får vi åka hem.
 
Sammanfattningsvis såhär i efterhand 
 
Där och då när hon äntligen var ute och det ännu en gång uppstod komplikationer kände jag mig verkligen less och trött. Varför kan det inte få gå relativt "smärtfritt"? Vad underbart det vore om vi bara hade fått återhämta oss, fika, fira, sova lite, njuta av stunden och sen få åka hem dagen därpå och kliva in i bubblan. Då visste jag inte att det skulle läka så fint utan tänkte att jaha, ska jag få dras med ett sargat underliv också. Jippi på den. 
Det sjuka är ju att rätt så fort, bara några veckor senare, kände jag att detta vill jag göra igen! Föda barn är ju grymt häftigt! Hej försvarsmekanismer! Fler barn blir det till 98% inte. Jag är mycket stolt och nöjd med de två jag har och ser verkligen fram emot att de ska växa upp. Däremot sörjer jag lite att jag mest troligt inte får den upplevelsen igen. Att det är färdigt. Inga mer sparkar i magen, inte få känna en värk, aldrig mer få upp en alldeles färsk bebis i famnen. Den fasen i livet är förbi och med mig tar jag två underbara barn!
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback