Det startar
 
Tisdagen den 27 januari vaknar jag strax efter klockan sex på morgonen och hostar, eller nyser, minns inte rikigt vilket men döm om min förvåning när det plötsligt blir blött i trosorna. Min första tanke var att nä nu jäklar har mina muskler helt tappat greppet och nu har jag kissat ner mig. Sen slås jag direkt av tanken att - det kan ju vara vattnet! Ställer mig upp och visst är det så. Det fortsätter sippra. I ilfart till toaletten. Är alldeles fnittrig. Halv sju ringer jag förlossningen och säger att vattnet har gått. De ber mig ringa igen inom ca två timmar för att meddela hur vattnet ser ut. Hör av mig till mamma och säger att det verkar ha dragit igång men att de inte behöver stressa hit absolut på en gång. Nog för att det tar över tre timmar att köra men så snabbt ska det väl inte gå.
 
Jag går och lägger mig igen. Känner då att det är en ny känsla på ingång. Det liksom kramar och moler lätt i magen. Direkt fram med värkklockan och det verkar som om det återkommer ungefär var sjunde minut och varar i ca 30 sekunder. Nu vet jag, man känner att det är riktiga värkar pågång och inte sammandragningar. Ringer tillbaka till förlossningen strax efter halv nio och meddelar att vattnet är klart och att jag har lite glesa värkar. Vi är välkomna in på kontroll klockan 11.
 
På förlossningen
 
Min bror hämtar mig och Micke. Eli fick gå på dagis som vanligt vid halv nio. På förlossningen får vi komma in till ett undersökningsrum där CTG kopplas på och blodtryck tas. Jag Micke och Emil sitter där och har det rätt så trevligt. Fortfarande inga kraftigare värkar, det spänner men jag är inte i närheten av att behöva andas mig igenom dem. Det kollas inte om jag har öppnat mig något, de står och väger lite om jag kanske ska vara kvar ändå men tycker nog att vi kan åka hem. Det kan ju lika gärna dröja nästan ett dygn till. Vi vet i alla fall säkert att om inget har hänt så får vi komma tillbaka på onsdagen för igångsättning. 
 
Hemma igen
 
Så vi åker hem. Skulle tro att vi är hemma igen mellan 12 - 12.30. Ska väl nämnas att vi bor mindre än 5 km från sjukhuset. Mina föräldrar anländer någongång mellan 13 - 14. Självklart börjar värkarna tillta så fort vi kommer hem igen. Sitter i soffan och klockar. Pratar med mamma. Får ibland stanna av för att koncentrera mig på att slappna av. Eli hämtas hem från dagis och är väl hemma ca halv tre. Strax därefter ringer jag förlossningen igen. Jag har förflyttat mig in på toaletten och nu börjar det minsann ta i och jag måste andas tungt i telefonen. BM hälsar att vi är välkommna när jag har fått nog. Och nog har jag fått kort därefter. Pappa går iväg för att köra fram bilen medan jag lyckas ta på mig skor och jacka. Micke tar BB-väskan. Den ska minsann med denna gång! I hissen på vägen ner måste jag hålla i räcket därinne och luta mig mot det och vagga i sidled. Grymt obehagligt att åka nedåt under en värk. Hinner ut till bilen innan nästa värk. Ger pappa order om att inte köra för fort utan att ta det lugnt. Jag vill inte ha tvära svängar. (Nej han är ingen fartdåre men jag ville nog försäkra mig om att inga tvära kast eller gupp kommer). Temperaturen ligger runt nollan och vägarna är ju sådär härligt gropiga och räfflade.
 
We're back!
 
Som sagt, det tar väl ca 5-7 minuter till förlossningen. Kramar pappa i "slussen" och sen går vi in och jag får en rullstol. Får träffa min BM, vi kan kalla henne "A". Hon har leggings som ser ut som rymden, med stjärnor och galaxer. Hon har med sig en läkarstudent som heter Kalle som ska vara med om det är ok med mig. Javisst det går hur bra som helst. In i ett nytt undersökningsrum och nu är det upp i gynstolen som gäller och visst, 3 cm har jag jobbat mig till och vi får stanna. Inskrivna kl. 15.22. 
 
In i dimman
 
Vi får ett rum och där parkerar jag mig i sängen halvsittandes. Nytt CTG och lustgas i handen. Här har jag inte mycket till tidsuppfattning och vet inte i vilken ordning saker händer. Värkarna tilltar och jag börjar suga lustgas för allt vad jag är värd. Masken får agera mottagare för mina skrik, för vad jag skriker när värken toppar. Försöker börja andas i masken före minsta känning för att gasen ska klippa topparna men de stegrar så fort så vette tusan om det hjälpte, men när de klingade av försvann jag liksom in i dimman på värsta trippen. - Du är jättebra på att slappna av! säger A. Jo tackar, jag är inbäddad i bomull mellan varven. Mellan de intensiva värkarna pratar och skojar vi tillsammans, jag Micke och Kalle. De två står nämligen och agerar stöd åt mina knän. BM fick inte upp stöden och jag vill gärna ha något att luta knäna på för att det var skönt så. Fast de skrattar nog mest åt mig som är som ett litet fyllo. Mellan varven får jag varma handdukar mot underlivet som värmer och lindrar smärtan.
 
Strax före 18 tycker A att det är dags att kolla hur det har gått under dessa 2,5 timmar. Har jag legat och vrålat i onödan? Tack och lov inte. 9 cm och huvudet är vid taggarna. Här säger jag (!), som har läst om epidural, - att det är väl ingen idé att sätta den nu va? Kan inte förstå att jag inte ens har tänkt tanken att be om en tidigare. Visst det gör ju ont som satan men jag dör ju inte så att säga. Det går ju liksom ändå. Fast varför ha så ont om man inte måste? Jaja "försent" är det nog. När jag och A talas vid på telefon senare berättar hon att hon tyckte jag var så cool (!, igen). Haha trots att jag vrålade som en stucken gris? Men jag litar på henne, hon har nog vart med om en del och jag har ju ingen aning om hur jag har uppfattats utifrån. 
 
Men ut då!
 
Ser i journalen att krystvärkarna kommer 19.15. Jag krystar, och krystar och krystar. Kan liksom ta i två gånger per gång. Men vilken tid det tar. Ut med dig liksom mantrar jag för mig själv. Livmodern börjar bli trött och jag får värkstimulerande dropp och nu har jag kraft att ta i en tredje gång. A vill ha upp mig på alla fyra lutandes mot den uppfällda ryggen på sängen för att få hjälp av tyngdkraften men jag förmår inte att röra mig. Jag vet inte när men för första gången börjar jag liksom få panik och vill bort därifrån. Jag vill ha mamma hos mig. Riktigt liten känner jag mig, men det varar bara en kort stund innan jag liksom "återvänder".
 
Efter drygt en timme börjar fler människor komma in i rummet. Min favorituska M kommer in och om mina ögon kunde bli hjärtformade så skulle dem, jag blev så glad. Hon var med efter Eli's födsel och var hur rar som helst. Så nu är det jag, Micke, A, Kalle, M, läkare N och någon till i rummet. I efterhand får jag veta att bebis hjärtljud började bli påverkade och att nu ville de ha ut henne. De lyckas få upp stöden på sängen så mina provisoriska stöd får lämna sin uppgift. Micke står såklart kvar nära mig ändå. Nu är det dags att dra handduk. Jag och A håller en handduk mellan varandra och vid nästa krystvärk har vi dragkamp och det verkar hjälpa bra. Det blir paus och nästa gång ska jag trycka på allt jag har. Nu jävlar liksom. Blir påhejjad ena sekunden för att i nästa höra att alla ropar STOOOPP! M står till vänster om mig tar tag i mitt huvud och vänder mig mot henne och säger, - Sara andas, flåsa. Sen hör jag - åh vad mycket hår och tittar ner och ser ett huvud. Gaaah. Sen ser jag hur magen liksom darrar till och sen är hon ute. All smärta är som bortblåst. 
 
Edina <3
 
1 timme och 28 minuter efter första krystvärken, klockan 20.38 är hon ute. Det ändå gått rätt fort med tanke på jag räknas som förstföderska. Ut kom hon som stålkvinnan, ja inte fartmässigt, men med handen i ansiktet. Plus att navelsträngen var lindad runt om arm och hals. Upp på bröstet kommer denna lilla varelse och gråten kommer. Ja från mig alltså. Efter pussar med Micke uttrycker jag ord som - aldrig mer, det blir ingen fler! Micke konstaterar fort att Edina minsann även hon fått hans fötter. Huvudet är alldeles täckt i mörkt mörkt hår. 4015 gram och 51 cm kärlek. Apgar efter 1 min är 9 och efter 5 min är den 10. Edina mår prima.
 
Varför kan det inte vara enkelt?
 
Men tid för avslappning och bricka med mackor och flagga blir det inte. Moderkakan kommer ut lätt men Edina har på sin väg ut slitit sönder mig på två ställen. "Pernialbristning grad 2: Djupare vagnialvägg och/eller perineala muskelfästen men ej sfinktrar". Klockan 5 och klockan 7 kan man säga. Så det blöder. Även från livmodern som tydligen står och stasar. Den vill inte börja dra ihop sig. 750 ml blod tappade jag före moderkakans avgång, vilket är rimligt. 1750 ml blod tappar jag efter det. Läkare N är borta på akuten och A försöker sy men är klok nog att inse sin egen begränsning. N återvänder och nu är lustgasen tillbaka och jag tar inte bort masken förutom när N tycker det är lämpligt. Jag känner hur det spänner och drar och håller på men jag är långt borta. - Hur mycket har du sytt?, frågor jag efter vad som känns som en evighet. Får tillsvar att hon inte har lyckats sy någonting. Sen lyckas hon sy ytligt men djupare in är det svårt att se pga av allt blod. Beslut tas om operation där rätt utrustning finns och jag ska sövas. Lättnad blandas med oro och jag blir rädd. Tankar om att inte vakna efter operation och missa allting dyker upp. 
 
Snart kommer kirurg och narkosläkare. Kirurgen ser att jag darrar och kramar mig och försäkrar mig om att detta gör de hela tiden och det kommer att gå så bra. Jag blir mer avslappnad. Blir ivägrullad på op runt elva tiden på kvällen. Micke och Edina får stanna i rummet. Minns att det är en stor målning i taket på op, fast kommer inte ihåg vad den föreställer. Operationen går bra och det är N som syr och hon berättar senare att hon var mycket nöjd med resultatet. Jag vaknar runt klockan 3 på natten på uppvaket och blir väl omhändertagen där. För besök av Micke och Edina efter några timmar. Blir rullad tillbaka till förlossningen på förmiddagen där vi stannar en par timmar innan vi får komma upp på BB. Under väntan får jag prova på en isbinda. Ja det är helt enkelt en stor binda som är iskall. Jag blir lovad att inte få blåskatarr, för kallt är det, men väldigt skönt. 
 
Eftervård
 
Vi blir totalt 4 dagar på sjukhuset. Eftersom jag tappade 2,5 liter blod (och fick såklart en del ersatt) så vill man se att blodvärdet går uppåt. Jag är uppe på eftermiddagen utan yrsel vilket är bra. Läkare N kommer och kontrollerar så att jag kan knipa och hålla tätt och så där. Trots att jag är grymt svullen och öm så går det bra att sitta upp redan nästa dag. Allt går åt rätt håll och på fredag, sen eftermiddag får vi åka hem.
 
Sammanfattningsvis såhär i efterhand 
 
Där och då när hon äntligen var ute och det ännu en gång uppstod komplikationer kände jag mig verkligen less och trött. Varför kan det inte få gå relativt "smärtfritt"? Vad underbart det vore om vi bara hade fått återhämta oss, fika, fira, sova lite, njuta av stunden och sen få åka hem dagen därpå och kliva in i bubblan. Då visste jag inte att det skulle läka så fint utan tänkte att jaha, ska jag få dras med ett sargat underliv också. Jippi på den. 
Det sjuka är ju att rätt så fort, bara några veckor senare, kände jag att detta vill jag göra igen! Föda barn är ju grymt häftigt! Hej försvarsmekanismer! Fler barn blir det till 98% inte. Jag är mycket stolt och nöjd med de två jag har och ser verkligen fram emot att de ska växa upp. Däremot sörjer jag lite att jag mest troligt inte får den upplevelsen igen. Att det är färdigt. Inga mer sparkar i magen, inte få känna en värk, aldrig mer få upp en alldeles färsk bebis i famnen. Den fasen i livet är förbi och med mig tar jag två underbara barn!
 
 
 

Förlossningsberättelse - Edina

Edina - förlossningsberättelse 2 kommentarer
Det startar
 
Tisdagen den 27 januari vaknar jag strax efter klockan sex på morgonen och hostar, eller nyser, minns inte rikigt vilket men döm om min förvåning när det plötsligt blir blött i trosorna. Min första tanke var att nä nu jäklar har mina muskler helt tappat greppet och nu har jag kissat ner mig. Sen slås jag direkt av tanken att - det kan ju vara vattnet! Ställer mig upp och visst är det så. Det fortsätter sippra. I ilfart till toaletten. Är alldeles fnittrig. Halv sju ringer jag förlossningen och säger att vattnet har gått. De ber mig ringa igen inom ca två timmar för att meddela hur vattnet ser ut. Hör av mig till mamma och säger att det verkar ha dragit igång men att de inte behöver stressa hit absolut på en gång. Nog för att det tar över tre timmar att köra men så snabbt ska det väl inte gå.
 
Jag går och lägger mig igen. Känner då att det är en ny känsla på ingång. Det liksom kramar och moler lätt i magen. Direkt fram med värkklockan och det verkar som om det återkommer ungefär var sjunde minut och varar i ca 30 sekunder. Nu vet jag, man känner att det är riktiga värkar pågång och inte sammandragningar. Ringer tillbaka till förlossningen strax efter halv nio och meddelar att vattnet är klart och att jag har lite glesa värkar. Vi är välkomna in på kontroll klockan 11.
 
På förlossningen
 
Min bror hämtar mig och Micke. Eli fick gå på dagis som vanligt vid halv nio. På förlossningen får vi komma in till ett undersökningsrum där CTG kopplas på och blodtryck tas. Jag Micke och Emil sitter där och har det rätt så trevligt. Fortfarande inga kraftigare värkar, det spänner men jag är inte i närheten av att behöva andas mig igenom dem. Det kollas inte om jag har öppnat mig något, de står och väger lite om jag kanske ska vara kvar ändå men tycker nog att vi kan åka hem. Det kan ju lika gärna dröja nästan ett dygn till. Vi vet i alla fall säkert att om inget har hänt så får vi komma tillbaka på onsdagen för igångsättning. 
 
Hemma igen
 
Så vi åker hem. Skulle tro att vi är hemma igen mellan 12 - 12.30. Ska väl nämnas att vi bor mindre än 5 km från sjukhuset. Mina föräldrar anländer någongång mellan 13 - 14. Självklart börjar värkarna tillta så fort vi kommer hem igen. Sitter i soffan och klockar. Pratar med mamma. Får ibland stanna av för att koncentrera mig på att slappna av. Eli hämtas hem från dagis och är väl hemma ca halv tre. Strax därefter ringer jag förlossningen igen. Jag har förflyttat mig in på toaletten och nu börjar det minsann ta i och jag måste andas tungt i telefonen. BM hälsar att vi är välkommna när jag har fått nog. Och nog har jag fått kort därefter. Pappa går iväg för att köra fram bilen medan jag lyckas ta på mig skor och jacka. Micke tar BB-väskan. Den ska minsann med denna gång! I hissen på vägen ner måste jag hålla i räcket därinne och luta mig mot det och vagga i sidled. Grymt obehagligt att åka nedåt under en värk. Hinner ut till bilen innan nästa värk. Ger pappa order om att inte köra för fort utan att ta det lugnt. Jag vill inte ha tvära svängar. (Nej han är ingen fartdåre men jag ville nog försäkra mig om att inga tvära kast eller gupp kommer). Temperaturen ligger runt nollan och vägarna är ju sådär härligt gropiga och räfflade.
 
We're back!
 
Som sagt, det tar väl ca 5-7 minuter till förlossningen. Kramar pappa i "slussen" och sen går vi in och jag får en rullstol. Får träffa min BM, vi kan kalla henne "A". Hon har leggings som ser ut som rymden, med stjärnor och galaxer. Hon har med sig en läkarstudent som heter Kalle som ska vara med om det är ok med mig. Javisst det går hur bra som helst. In i ett nytt undersökningsrum och nu är det upp i gynstolen som gäller och visst, 3 cm har jag jobbat mig till och vi får stanna. Inskrivna kl. 15.22. 
 
In i dimman
 
Vi får ett rum och där parkerar jag mig i sängen halvsittandes. Nytt CTG och lustgas i handen. Här har jag inte mycket till tidsuppfattning och vet inte i vilken ordning saker händer. Värkarna tilltar och jag börjar suga lustgas för allt vad jag är värd. Masken får agera mottagare för mina skrik, för vad jag skriker när värken toppar. Försöker börja andas i masken före minsta känning för att gasen ska klippa topparna men de stegrar så fort så vette tusan om det hjälpte, men när de klingade av försvann jag liksom in i dimman på värsta trippen. - Du är jättebra på att slappna av! säger A. Jo tackar, jag är inbäddad i bomull mellan varven. Mellan de intensiva värkarna pratar och skojar vi tillsammans, jag Micke och Kalle. De två står nämligen och agerar stöd åt mina knän. BM fick inte upp stöden och jag vill gärna ha något att luta knäna på för att det var skönt så. Fast de skrattar nog mest åt mig som är som ett litet fyllo. Mellan varven får jag varma handdukar mot underlivet som värmer och lindrar smärtan.
 
Strax före 18 tycker A att det är dags att kolla hur det har gått under dessa 2,5 timmar. Har jag legat och vrålat i onödan? Tack och lov inte. 9 cm och huvudet är vid taggarna. Här säger jag (!), som har läst om epidural, - att det är väl ingen idé att sätta den nu va? Kan inte förstå att jag inte ens har tänkt tanken att be om en tidigare. Visst det gör ju ont som satan men jag dör ju inte så att säga. Det går ju liksom ändå. Fast varför ha så ont om man inte måste? Jaja "försent" är det nog. När jag och A talas vid på telefon senare berättar hon att hon tyckte jag var så cool (!, igen). Haha trots att jag vrålade som en stucken gris? Men jag litar på henne, hon har nog vart med om en del och jag har ju ingen aning om hur jag har uppfattats utifrån. 
 
Men ut då!
 
Ser i journalen att krystvärkarna kommer 19.15. Jag krystar, och krystar och krystar. Kan liksom ta i två gånger per gång. Men vilken tid det tar. Ut med dig liksom mantrar jag för mig själv. Livmodern börjar bli trött och jag får värkstimulerande dropp och nu har jag kraft att ta i en tredje gång. A vill ha upp mig på alla fyra lutandes mot den uppfällda ryggen på sängen för att få hjälp av tyngdkraften men jag förmår inte att röra mig. Jag vet inte när men för första gången börjar jag liksom få panik och vill bort därifrån. Jag vill ha mamma hos mig. Riktigt liten känner jag mig, men det varar bara en kort stund innan jag liksom "återvänder".
 
Efter drygt en timme börjar fler människor komma in i rummet. Min favorituska M kommer in och om mina ögon kunde bli hjärtformade så skulle dem, jag blev så glad. Hon var med efter Eli's födsel och var hur rar som helst. Så nu är det jag, Micke, A, Kalle, M, läkare N och någon till i rummet. I efterhand får jag veta att bebis hjärtljud började bli påverkade och att nu ville de ha ut henne. De lyckas få upp stöden på sängen så mina provisoriska stöd får lämna sin uppgift. Micke står såklart kvar nära mig ändå. Nu är det dags att dra handduk. Jag och A håller en handduk mellan varandra och vid nästa krystvärk har vi dragkamp och det verkar hjälpa bra. Det blir paus och nästa gång ska jag trycka på allt jag har. Nu jävlar liksom. Blir påhejjad ena sekunden för att i nästa höra att alla ropar STOOOPP! M står till vänster om mig tar tag i mitt huvud och vänder mig mot henne och säger, - Sara andas, flåsa. Sen hör jag - åh vad mycket hår och tittar ner och ser ett huvud. Gaaah. Sen ser jag hur magen liksom darrar till och sen är hon ute. All smärta är som bortblåst. 
 
Edina <3
 
1 timme och 28 minuter efter första krystvärken, klockan 20.38 är hon ute. Det ändå gått rätt fort med tanke på jag räknas som förstföderska. Ut kom hon som stålkvinnan, ja inte fartmässigt, men med handen i ansiktet. Plus att navelsträngen var lindad runt om arm och hals. Upp på bröstet kommer denna lilla varelse och gråten kommer. Ja från mig alltså. Efter pussar med Micke uttrycker jag ord som - aldrig mer, det blir ingen fler! Micke konstaterar fort att Edina minsann även hon fått hans fötter. Huvudet är alldeles täckt i mörkt mörkt hår. 4015 gram och 51 cm kärlek. Apgar efter 1 min är 9 och efter 5 min är den 10. Edina mår prima.
 
Varför kan det inte vara enkelt?
 
Men tid för avslappning och bricka med mackor och flagga blir det inte. Moderkakan kommer ut lätt men Edina har på sin väg ut slitit sönder mig på två ställen. "Pernialbristning grad 2: Djupare vagnialvägg och/eller perineala muskelfästen men ej sfinktrar". Klockan 5 och klockan 7 kan man säga. Så det blöder. Även från livmodern som tydligen står och stasar. Den vill inte börja dra ihop sig. 750 ml blod tappade jag före moderkakans avgång, vilket är rimligt. 1750 ml blod tappar jag efter det. Läkare N är borta på akuten och A försöker sy men är klok nog att inse sin egen begränsning. N återvänder och nu är lustgasen tillbaka och jag tar inte bort masken förutom när N tycker det är lämpligt. Jag känner hur det spänner och drar och håller på men jag är långt borta. - Hur mycket har du sytt?, frågor jag efter vad som känns som en evighet. Får tillsvar att hon inte har lyckats sy någonting. Sen lyckas hon sy ytligt men djupare in är det svårt att se pga av allt blod. Beslut tas om operation där rätt utrustning finns och jag ska sövas. Lättnad blandas med oro och jag blir rädd. Tankar om att inte vakna efter operation och missa allting dyker upp. 
 
Snart kommer kirurg och narkosläkare. Kirurgen ser att jag darrar och kramar mig och försäkrar mig om att detta gör de hela tiden och det kommer att gå så bra. Jag blir mer avslappnad. Blir ivägrullad på op runt elva tiden på kvällen. Micke och Edina får stanna i rummet. Minns att det är en stor målning i taket på op, fast kommer inte ihåg vad den föreställer. Operationen går bra och det är N som syr och hon berättar senare att hon var mycket nöjd med resultatet. Jag vaknar runt klockan 3 på natten på uppvaket och blir väl omhändertagen där. För besök av Micke och Edina efter några timmar. Blir rullad tillbaka till förlossningen på förmiddagen där vi stannar en par timmar innan vi får komma upp på BB. Under väntan får jag prova på en isbinda. Ja det är helt enkelt en stor binda som är iskall. Jag blir lovad att inte få blåskatarr, för kallt är det, men väldigt skönt. 
 
Eftervård
 
Vi blir totalt 4 dagar på sjukhuset. Eftersom jag tappade 2,5 liter blod (och fick såklart en del ersatt) så vill man se att blodvärdet går uppåt. Jag är uppe på eftermiddagen utan yrsel vilket är bra. Läkare N kommer och kontrollerar så att jag kan knipa och hålla tätt och så där. Trots att jag är grymt svullen och öm så går det bra att sitta upp redan nästa dag. Allt går åt rätt håll och på fredag, sen eftermiddag får vi åka hem.
 
Sammanfattningsvis såhär i efterhand 
 
Där och då när hon äntligen var ute och det ännu en gång uppstod komplikationer kände jag mig verkligen less och trött. Varför kan det inte få gå relativt "smärtfritt"? Vad underbart det vore om vi bara hade fått återhämta oss, fika, fira, sova lite, njuta av stunden och sen få åka hem dagen därpå och kliva in i bubblan. Då visste jag inte att det skulle läka så fint utan tänkte att jaha, ska jag få dras med ett sargat underliv också. Jippi på den. 
Det sjuka är ju att rätt så fort, bara några veckor senare, kände jag att detta vill jag göra igen! Föda barn är ju grymt häftigt! Hej försvarsmekanismer! Fler barn blir det till 98% inte. Jag är mycket stolt och nöjd med de två jag har och ser verkligen fram emot att de ska växa upp. Däremot sörjer jag lite att jag mest troligt inte får den upplevelsen igen. Att det är färdigt. Inga mer sparkar i magen, inte få känna en värk, aldrig mer få upp en alldeles färsk bebis i famnen. Den fasen i livet är förbi och med mig tar jag två underbara barn!
 
 
 
En natt på NUS - 6 maj 2012
 
Ja igårkväll och igårnatt blev det många "första gången" för lilla mig. Jag kan väl börja med att säga att jag mår bara fint och det gör bebis och Micke också.

Det började vid tvåtiden på eftermiddagen igår. Smygande fick jag ett tryck över bröstet som kändes störande men inte smärtsamt. Så jag la mig ner och vilade och det kändes rätt hyffsat under några timmar. Sen vid 19-20 tiden tyckte jag att trycket började bli obehagligt. Jag hade varken hjärtklappning eller tung andning, men det var ändå väldigt störande och obehaligt. Det spelade heller ingen roll ifall bebis var lugn eller rörde på sig i magen. Så det kändes osäkert ifall det var sparkar eller annat som orsakade obehaget. Det spelade heller ingen roll om jag gick omkring, satt ner eller låg. Vid 21 tiden började jag bli ganska orolig och ringde förlossningen för att höra om det var nått gravidrelaterat, men de tyckte det lät osannolikt och tyckte jag skulle uppsöka akuten för mer bred undersökning. 

Ringde taxi och for till Ålidhems VC, där primärvårdsjouren ligger. I taxin tyckte jag det kändes som om "spännbandet" runt bröstkorgen blev tightare och i väntan på undersökning var det jobbigt. Läkaren lyssnade på lungor, hjärtat, tog puls och blodtryck, klämde och kände, slog i ryggen men kunde inte säga vad som var fel. Blodprov visade ingen infektion i kroppen och jag hade 100% syresättning. Hon rådfrågade en annan läkare men han kunde heller komma på något. Jag fick göra ett EKG för första gången, som såg alldeles normalt ut. Hon beslutade ändå att skicka mig till akuten med ambulans (första gången där också). Kanske kanske kunde det vara lungemboli, alltså någon form av blodpropp. Så vi for iväg med ambulansen, jag med EKG-lappar över kroppen och kanyl på handryggen. Under tiden går det här trycket över bröstet upp och ner tycker jag.

Väl på akuten dröjer det inte länge innan en sköterska kommer för att ta nya blodprover, efter problem med mina blyga blodådror så får en annan sköterska försöka. De ville sätta in en till kanyl i armvecket. Den manliga sköterskans kommentar på min fråga: 
- Jaha, ska du göra ett försök nu? 
- Jag försöker inte, jag gör. Svarade han på lite bruten finska. Klockrent. Haha. Och han lyckades.

Läkaren här gjorde i stort sett samma procedur som hon på VC. Och det som är så märkligt är att trots att han tryckte och klämde så gjorde det mig varken till eller från. Det kändes men gjorde inte ont eller ondare. En kvinnoläkare kom också förbi och kände på magen som kändes mjuk och fin. De enda de trodde på var blodpropp, men det kändes som en väldig chansning då alla mina övriga värden var hur fina som helst. Enda sättet att säkerställa om det var en blodpropp är att göra en CT-röntgen och spruta in kontrastvätska. Men det vill man verkligen inte göra på en gravid i v 40 i onödan. Ett av mina blodprover visade positivt för blodpropp men det är positivt för ALLA gravida. Den kvinnliga läkaren tyckte att jag skulle läggas in för observation under natten för att jag skulle vara på rätt plats ifall det fanns 0.000001% chans att det var en propp och jag skulle börja må sämre. Fick även göra ett ultraljud! Så väldigt snabbt fick vi se bebis flasha förbi på en skärm, och såklart såg allt bara fint ut.

Sen blev jag upprullad till Förlossningen (!) strax efter midnatt. Och där fick jag (för första gången) göra en CTG-kurva. Jag tyckte verkligen den var läcker. Nästan spännande att se mina och bebis hjärtljud registreras i små kurvor + en kurva för sammandragningar. Och sådanna hade jag med jämna mellanrum, men inga som gjorde ont eller värkte. Micke han for hem kort efter det och jag fick mig lite kvällsfika. Under natten släppte sen trycket och jag vart kontrollerad varannan timma. Jag sov mellan blodtrycks- och pulskontrollerna. 

Tänk er att man har ett bälte väldigt tight spänt runt revbenen som sen någon tar bort. Oj vilken lättnad det var. På morgon fick jag ta för mig frukost och så strosade jag omkring på avdelningen för att kika hur det såg ut. Den kvinnliga läkare från natten tittade snabbt in och frågade hur det var och blev glad att höra att det hade släppt. Annars hade de kanske fått göra en röntgen. En annan läkare tittade till mig vid halv tio tiden och förklarade att man inte visste vad det hade berott på, men att de kunde utesluta många anledningar: hjärtat, lungorna, bukspottskörteln, levern. Så för mig var och är det ändå en lättnad att höra att min kropp mår bra, och att detta kanske "bara" var ett konstigt gravidsymtom. Håller tummarna för att det inte ska hända igen.

Jag sa till barnmorskerna, som jag hade under vistelsen, att vi syns förhoppningsvis inom några dagar! Jag blev utskriven kl 10 och tog bussen hem. Har mått precis som vanligt hela dagen. 
 
---
 
8 maj - natten, väntan och beskedet
 
Natten mot tisdagen gick jag och la mig vid ett-tiden, men vaknade igen vid fyra av att det där trycket från i lördags hade kommit tillbaka. Redan vid fyra kändes det tillräckligt för att jag inte skulle kunna somna om. Jag försökte hitta en skön ställning i sängen och hålla handen och trycka runt området som det kändes mest på. Micke masserade längs min ryggrad för det skulle kännas bättre. Det släppte ju natten mot söndagen så det kanske gör det igen?

Runt halv sju-tiden kändes jag att detta går inte. Det gör redan ondare än vad det gjorde under hela lördagen. Jag ringde förlossningen och sa att jag låg inne lördags och att jag har fått tillbaka mina problem. Sen ringde jag efter taxi. På förlossningen fick vi gå in i ett undersökningsrum. 07.12 tror jag att jag blev inskriven. 

På britsen i undersökningsrummet blev jag undersökt och fick beskriva hur det kändes. Blodtryck och prover togs. Precis som i lördags var de väldigt fundersamma på vad det kunde vara. Gallsten var något som kom upp. Det blev mycket väntan och trycket/smärtan blev bara värre och värre. Det var i princip omöjligt för mig att ligga still, jag vred och vända på mig, gnydde och grimaserade om vartannat. Det var ju aldrig något uppehåll! De ville inte ge mig smärtstillande eftersom de inte visste vad som var felet. Jag antar att de började ha sina aningar men var tvugna att vänta på provsvaren. 

Det var mycket väntan. Vi var säkert därinne i 2,5 timmar. Det kändes som om det var ganska många läkare och barnmorskor som kom in och ut. Minns en kvinnlig läkarkandidat som strök mig över pannan och höll mig i handen under någon provtagning. 

Minns inte i vilket ordning allting hände sedan. Men vid 10 tiden verkade det som om allting föll på plats för personalen. En av läkarna kom då in och sa att jag hade akut havandeskapsförgiftning. Jag hade förhöjda levervärden, mina blodplättar hade sjunkit kraftigt neråt. 

- Det enda sättat att bli frisk är att plocka ut barnet. Vi kommer att förlösa dig idag, vi kan inte vänta på att det ska starta av sig själv eller sätta igång dig.

Jag vet inte exakt när de berättadet att det var HELLP jag hade drabbats av, men jag sätter in en kort faka om syndromet:

HELLP-syndromet
Syndromet är en unik och livshotande variant av eklampsi. HELLP är en engelsk förkortning och H står för; hemolys (nedbrytning av röda blodkroppar), EL; elevated liver enzymes – förhöjda leverenzymer och LP; low platelet count – lågt antal blodplättar. Syndromet uppträder tillsammans med havandeskapsförgiftning, men eftersom delar av sjukdomen uppträder innan kvinnan uppmärksammar det som symtom, inser man inte alltid att hon är drabbad av HELLP. Därav sätts inte rätt behandling in i tid, vilket är mycket farligt för både kvinnan och barnet. Cirka 8-10% av alla gravida kvinnor drabbas av havandeskapsförgiftning och av dessa är det 2-12% som utvecklar HELLP-syndromet.

Symtom
* Huvudvärk
* Smärtor i maggropen
* Illamående, kräkningar
* Smärta i övre delen av buken, på höger sida alldeles under bröstkorgen – beror på att levern svullnar upp

Symtom som ibland uppträder:
* Svår huvudvärk
* Synrubbningar
* Blödningar
* Svullnad
* Högt blodtryck
* Äggvita i urinen

Behandling
Bara en bot finns för HELLP-syndromet och det är att barnet föds. Ju tidigare havandeskapsförgiftningen upptäcks, desto bättre kan man hålla mor och barn under uppsikt – desto ljusare är utsikterna för dem båda.


Jag hade bara smärtan som symtom. Och som jag skrev i ett annat inlägg, bebis i magen mådde bara fint tiden.
 
8 maj - Chocken, kejsarsnittet och Eli
 
Sen, ÄNTLIGEN, fick jag smärtstillande. En spruta i låret och jag kände mig normal igen. Vi fick komma till ett rum på förlossningen, rum E, samma som i lördags.

Nu blev det mycket att ta in. Va ska vi bli föräldrar idag? Snart? Hur tar man in det? Det var överväldigande och ofattbart för mig. Samtidigt som jag kände mig så lugn, äntligen visste man var det var för fel på mig. 

Jag fick byta om till sjukhusskjorta och fick dropp och kateter. En läkare kom in och berättade om kejsarsnittet som skulle göras. Ännu fanns det ett frågetecken, och det var ifall jag skulle få vara vaken. Då mina blodplättar var så låga så fanns det en stor risk för blödningar och då vore det bättre om jag redan var sövd om det skulle ske. Tack och lov så visade proverna att blodplättarna ändå var tillräckligt höga för att jag skulle få vara vaken. 
En narkosläkare kom in och berättade om spinalbedövninge jag skulle få. Gör den ont? frågade jag. Nej nej, inte det.

Halv tolv blev vi hämtade. Micke hade bytt om till operationskläder och han skulle såklart få vara med under operationen. 

I operationssalen var det fullt i folk. Micke räknade till 10 personer berättade han sen. Kirurg, barnmorska, operationssjuksköterskor, narkosläkare, läkarkandidater. Utanför väntade en barnläkare för att undersöka barnet efteråt. 

Jag fick hasa över till operationsbritsen och fick sätta mig på kanten för att narkosläkare skulle lägga spinalen. Först hudbedöving och sen nål in i ryggen. Det gjorde inte ont alls. Bara en märklig känsla inne i ryggen då vätskan sprutas in. Sen var det som om någon slog på rumpvärmen i bilen. Jag fick lägga på mig ner och sakta men säkert blev det varm och "fluffigt" från bröstkorgen ner till tårna. Armarna fick jag ha rakt ut från kroppen. Micke satt på vänstra sidan om mitt huvud. En skärm ställdes upp så att jag inte kunde se något neråt. Micke berättade sen att skärmen var för kort på hans sida, så han var tvungen att luta sig framåt jättemycket om han inte vill se vad de gjorde.

Jag fick ett dropp som skulle se till att höja blodtrycket som tydligen brukar gå ner under operationen, men jag vet inte om de slog på det för tidigt för plötsligt fick jag en stegrande huvudvärk.
- Ah, jag fick jätteont i huvudet, säger jag. 
Då ser man att mitt blodtryck har stigit till 170/110 och de tar genast och slår av tillförseln. Sakta klingar huvudvärken bort. 

Efter noggranna kontroller av att bedövningen har tagit så börjar man operera. Jag känner dovt hur någon håller på vid magen (utan smärta), och sen trycker de och drar. Det hela går väldigt fort och plötsligt hör jag hur någon gnyr till och sen hörs ett starkt skrik och jag tittar på Micke och ler. Världens finaste skrik. En sköterska kommer runt skynket med en skrikande rödblåaktig varelse. Grattis! säger hon och för fram bebisens huvud mot mig. Jag känner mig helt förvirrad. Vad ska jag göra? Jag pussar flera gånger på det lilla huvudet. Sen vänder hon bebisen mot oss. - Vill ni se vad det blev? 
Micke lyfter på den lilla filten. En liten pojke är det! Nu får Micke följa med ut till barnläkaren medan man börjar "städa ur mig" och sy ihop. Flera ut teamet lutar sig över mig och gratulera och jag tackar. Väldigt förvirrad är jag. Det är overkligt att ta in.

Micke och Eli kommer tillbaka in. Allt såg bara fint ut! Vi har fått en son på 51cm och 3705gram!

Förlossningsberättelse - Eli

Eli - förlossningsberättelse Kommentera
En natt på NUS - 6 maj 2012
 
Ja igårkväll och igårnatt blev det många "första gången" för lilla mig. Jag kan väl börja med att säga att jag mår bara fint och det gör bebis och Micke också.

Det började vid tvåtiden på eftermiddagen igår. Smygande fick jag ett tryck över bröstet som kändes störande men inte smärtsamt. Så jag la mig ner och vilade och det kändes rätt hyffsat under några timmar. Sen vid 19-20 tiden tyckte jag att trycket började bli obehagligt. Jag hade varken hjärtklappning eller tung andning, men det var ändå väldigt störande och obehaligt. Det spelade heller ingen roll ifall bebis var lugn eller rörde på sig i magen. Så det kändes osäkert ifall det var sparkar eller annat som orsakade obehaget. Det spelade heller ingen roll om jag gick omkring, satt ner eller låg. Vid 21 tiden började jag bli ganska orolig och ringde förlossningen för att höra om det var nått gravidrelaterat, men de tyckte det lät osannolikt och tyckte jag skulle uppsöka akuten för mer bred undersökning. 

Ringde taxi och for till Ålidhems VC, där primärvårdsjouren ligger. I taxin tyckte jag det kändes som om "spännbandet" runt bröstkorgen blev tightare och i väntan på undersökning var det jobbigt. Läkaren lyssnade på lungor, hjärtat, tog puls och blodtryck, klämde och kände, slog i ryggen men kunde inte säga vad som var fel. Blodprov visade ingen infektion i kroppen och jag hade 100% syresättning. Hon rådfrågade en annan läkare men han kunde heller komma på något. Jag fick göra ett EKG för första gången, som såg alldeles normalt ut. Hon beslutade ändå att skicka mig till akuten med ambulans (första gången där också). Kanske kanske kunde det vara lungemboli, alltså någon form av blodpropp. Så vi for iväg med ambulansen, jag med EKG-lappar över kroppen och kanyl på handryggen. Under tiden går det här trycket över bröstet upp och ner tycker jag.

Väl på akuten dröjer det inte länge innan en sköterska kommer för att ta nya blodprover, efter problem med mina blyga blodådror så får en annan sköterska försöka. De ville sätta in en till kanyl i armvecket. Den manliga sköterskans kommentar på min fråga: 
- Jaha, ska du göra ett försök nu? 
- Jag försöker inte, jag gör. Svarade han på lite bruten finska. Klockrent. Haha. Och han lyckades.

Läkaren här gjorde i stort sett samma procedur som hon på VC. Och det som är så märkligt är att trots att han tryckte och klämde så gjorde det mig varken till eller från. Det kändes men gjorde inte ont eller ondare. En kvinnoläkare kom också förbi och kände på magen som kändes mjuk och fin. De enda de trodde på var blodpropp, men det kändes som en väldig chansning då alla mina övriga värden var hur fina som helst. Enda sättet att säkerställa om det var en blodpropp är att göra en CT-röntgen och spruta in kontrastvätska. Men det vill man verkligen inte göra på en gravid i v 40 i onödan. Ett av mina blodprover visade positivt för blodpropp men det är positivt för ALLA gravida. Den kvinnliga läkaren tyckte att jag skulle läggas in för observation under natten för att jag skulle vara på rätt plats ifall det fanns 0.000001% chans att det var en propp och jag skulle börja må sämre. Fick även göra ett ultraljud! Så väldigt snabbt fick vi se bebis flasha förbi på en skärm, och såklart såg allt bara fint ut.

Sen blev jag upprullad till Förlossningen (!) strax efter midnatt. Och där fick jag (för första gången) göra en CTG-kurva. Jag tyckte verkligen den var läcker. Nästan spännande att se mina och bebis hjärtljud registreras i små kurvor + en kurva för sammandragningar. Och sådanna hade jag med jämna mellanrum, men inga som gjorde ont eller värkte. Micke han for hem kort efter det och jag fick mig lite kvällsfika. Under natten släppte sen trycket och jag vart kontrollerad varannan timma. Jag sov mellan blodtrycks- och pulskontrollerna. 

Tänk er att man har ett bälte väldigt tight spänt runt revbenen som sen någon tar bort. Oj vilken lättnad det var. På morgon fick jag ta för mig frukost och så strosade jag omkring på avdelningen för att kika hur det såg ut. Den kvinnliga läkare från natten tittade snabbt in och frågade hur det var och blev glad att höra att det hade släppt. Annars hade de kanske fått göra en röntgen. En annan läkare tittade till mig vid halv tio tiden och förklarade att man inte visste vad det hade berott på, men att de kunde utesluta många anledningar: hjärtat, lungorna, bukspottskörteln, levern. Så för mig var och är det ändå en lättnad att höra att min kropp mår bra, och att detta kanske "bara" var ett konstigt gravidsymtom. Håller tummarna för att det inte ska hända igen.

Jag sa till barnmorskerna, som jag hade under vistelsen, att vi syns förhoppningsvis inom några dagar! Jag blev utskriven kl 10 och tog bussen hem. Har mått precis som vanligt hela dagen. 
 
---
 
8 maj - natten, väntan och beskedet
 
Natten mot tisdagen gick jag och la mig vid ett-tiden, men vaknade igen vid fyra av att det där trycket från i lördags hade kommit tillbaka. Redan vid fyra kändes det tillräckligt för att jag inte skulle kunna somna om. Jag försökte hitta en skön ställning i sängen och hålla handen och trycka runt området som det kändes mest på. Micke masserade längs min ryggrad för det skulle kännas bättre. Det släppte ju natten mot söndagen så det kanske gör det igen?

Runt halv sju-tiden kändes jag att detta går inte. Det gör redan ondare än vad det gjorde under hela lördagen. Jag ringde förlossningen och sa att jag låg inne lördags och att jag har fått tillbaka mina problem. Sen ringde jag efter taxi. På förlossningen fick vi gå in i ett undersökningsrum. 07.12 tror jag att jag blev inskriven. 

På britsen i undersökningsrummet blev jag undersökt och fick beskriva hur det kändes. Blodtryck och prover togs. Precis som i lördags var de väldigt fundersamma på vad det kunde vara. Gallsten var något som kom upp. Det blev mycket väntan och trycket/smärtan blev bara värre och värre. Det var i princip omöjligt för mig att ligga still, jag vred och vända på mig, gnydde och grimaserade om vartannat. Det var ju aldrig något uppehåll! De ville inte ge mig smärtstillande eftersom de inte visste vad som var felet. Jag antar att de började ha sina aningar men var tvugna att vänta på provsvaren. 

Det var mycket väntan. Vi var säkert därinne i 2,5 timmar. Det kändes som om det var ganska många läkare och barnmorskor som kom in och ut. Minns en kvinnlig läkarkandidat som strök mig över pannan och höll mig i handen under någon provtagning. 

Minns inte i vilket ordning allting hände sedan. Men vid 10 tiden verkade det som om allting föll på plats för personalen. En av läkarna kom då in och sa att jag hade akut havandeskapsförgiftning. Jag hade förhöjda levervärden, mina blodplättar hade sjunkit kraftigt neråt. 

- Det enda sättat att bli frisk är att plocka ut barnet. Vi kommer att förlösa dig idag, vi kan inte vänta på att det ska starta av sig själv eller sätta igång dig.

Jag vet inte exakt när de berättadet att det var HELLP jag hade drabbats av, men jag sätter in en kort faka om syndromet:

HELLP-syndromet
Syndromet är en unik och livshotande variant av eklampsi. HELLP är en engelsk förkortning och H står för; hemolys (nedbrytning av röda blodkroppar), EL; elevated liver enzymes – förhöjda leverenzymer och LP; low platelet count – lågt antal blodplättar. Syndromet uppträder tillsammans med havandeskapsförgiftning, men eftersom delar av sjukdomen uppträder innan kvinnan uppmärksammar det som symtom, inser man inte alltid att hon är drabbad av HELLP. Därav sätts inte rätt behandling in i tid, vilket är mycket farligt för både kvinnan och barnet. Cirka 8-10% av alla gravida kvinnor drabbas av havandeskapsförgiftning och av dessa är det 2-12% som utvecklar HELLP-syndromet.

Symtom
* Huvudvärk
* Smärtor i maggropen
* Illamående, kräkningar
* Smärta i övre delen av buken, på höger sida alldeles under bröstkorgen – beror på att levern svullnar upp

Symtom som ibland uppträder:
* Svår huvudvärk
* Synrubbningar
* Blödningar
* Svullnad
* Högt blodtryck
* Äggvita i urinen

Behandling
Bara en bot finns för HELLP-syndromet och det är att barnet föds. Ju tidigare havandeskapsförgiftningen upptäcks, desto bättre kan man hålla mor och barn under uppsikt – desto ljusare är utsikterna för dem båda.


Jag hade bara smärtan som symtom. Och som jag skrev i ett annat inlägg, bebis i magen mådde bara fint tiden.
 
8 maj - Chocken, kejsarsnittet och Eli
 
Sen, ÄNTLIGEN, fick jag smärtstillande. En spruta i låret och jag kände mig normal igen. Vi fick komma till ett rum på förlossningen, rum E, samma som i lördags.

Nu blev det mycket att ta in. Va ska vi bli föräldrar idag? Snart? Hur tar man in det? Det var överväldigande och ofattbart för mig. Samtidigt som jag kände mig så lugn, äntligen visste man var det var för fel på mig. 

Jag fick byta om till sjukhusskjorta och fick dropp och kateter. En läkare kom in och berättade om kejsarsnittet som skulle göras. Ännu fanns det ett frågetecken, och det var ifall jag skulle få vara vaken. Då mina blodplättar var så låga så fanns det en stor risk för blödningar och då vore det bättre om jag redan var sövd om det skulle ske. Tack och lov så visade proverna att blodplättarna ändå var tillräckligt höga för att jag skulle få vara vaken. 
En narkosläkare kom in och berättade om spinalbedövninge jag skulle få. Gör den ont? frågade jag. Nej nej, inte det.

Halv tolv blev vi hämtade. Micke hade bytt om till operationskläder och han skulle såklart få vara med under operationen. 

I operationssalen var det fullt i folk. Micke räknade till 10 personer berättade han sen. Kirurg, barnmorska, operationssjuksköterskor, narkosläkare, läkarkandidater. Utanför väntade en barnläkare för att undersöka barnet efteråt. 

Jag fick hasa över till operationsbritsen och fick sätta mig på kanten för att narkosläkare skulle lägga spinalen. Först hudbedöving och sen nål in i ryggen. Det gjorde inte ont alls. Bara en märklig känsla inne i ryggen då vätskan sprutas in. Sen var det som om någon slog på rumpvärmen i bilen. Jag fick lägga på mig ner och sakta men säkert blev det varm och "fluffigt" från bröstkorgen ner till tårna. Armarna fick jag ha rakt ut från kroppen. Micke satt på vänstra sidan om mitt huvud. En skärm ställdes upp så att jag inte kunde se något neråt. Micke berättade sen att skärmen var för kort på hans sida, så han var tvungen att luta sig framåt jättemycket om han inte vill se vad de gjorde.

Jag fick ett dropp som skulle se till att höja blodtrycket som tydligen brukar gå ner under operationen, men jag vet inte om de slog på det för tidigt för plötsligt fick jag en stegrande huvudvärk.
- Ah, jag fick jätteont i huvudet, säger jag. 
Då ser man att mitt blodtryck har stigit till 170/110 och de tar genast och slår av tillförseln. Sakta klingar huvudvärken bort. 

Efter noggranna kontroller av att bedövningen har tagit så börjar man operera. Jag känner dovt hur någon håller på vid magen (utan smärta), och sen trycker de och drar. Det hela går väldigt fort och plötsligt hör jag hur någon gnyr till och sen hörs ett starkt skrik och jag tittar på Micke och ler. Världens finaste skrik. En sköterska kommer runt skynket med en skrikande rödblåaktig varelse. Grattis! säger hon och för fram bebisens huvud mot mig. Jag känner mig helt förvirrad. Vad ska jag göra? Jag pussar flera gånger på det lilla huvudet. Sen vänder hon bebisen mot oss. - Vill ni se vad det blev? 
Micke lyfter på den lilla filten. En liten pojke är det! Nu får Micke följa med ut till barnläkaren medan man börjar "städa ur mig" och sy ihop. Flera ut teamet lutar sig över mig och gratulera och jag tackar. Väldigt förvirrad är jag. Det är overkligt att ta in.

Micke och Eli kommer tillbaka in. Allt såg bara fint ut! Vi har fått en son på 51cm och 3705gram!
 
När fick du reda på att du var gravid? 24 maj 2014
Vilken vecka var du i då? Vecka 5 tror jag det blir.
Var bebisen planerad? Ja
Hur gamla var ni, du och din partner? Jag var 27 och Micael 41
Hur tog din partner det? Vi blev båda väldigt glada och jag var nog extra lättad att det tog sig efter 6 månader (vilket då kändes som en evighet men som är som en droppe i havet för andra som har kämpat längre)
Hur tog dina föräldrar det? Överrraskade eftersom de inte trodde att tvåan skulle komma före mina studier var avslutade. Men glada såklart!
Hur gick ni ut med det officiellt? Riktigt officiellt blev det väl när jag la ut en bild på Instagram när halva graviditeten hade passerat. En del visste såklart innan men långt ifrån alla närmare släktingar kände till det innan v 20.
Vart bodde du/ni? Vi bodde i Umeå på Tomtebo
 
Mådde du illa mycket? Mådde bara lätt illa när jag var hungrig i början av graviditeten, precis som med Eli. Åt jag något så gick det över.
Hur blev ditt hår? Tappade knappt några hårstrån kändes det som.
Hur blev din hy? Ganska oförändrad, jag har inte tänkt på om den påverkades.
Var du orolig för missfall? Både ja och nej. Denna gång vet en ju på ett annat sätt vad man kan förlora.
Hade du mycket halsbränna? Kände bara av begynnande bränna om jag låg på platt på rygg eller lutade mig fram. Läste mig till att man skulle sova på vänster sida för att lindra.
Hade du mycket foglossning? Stelare på slutet denna gång. Sista 10 veckorna. Det kunde liksom låsa sig när jag skulle ta ett steg. Värst var att vända sig i sängen och göra misstaget att bara vrida höfterna och inte låta överkroppen följa med.
Grät du för ingenting? Nä ingen sån där typiskt gråtattack som man hör vissa drabbas av. Sen har jag nog sedan jag fick Eli fått ännu lättare till gråt än innan om det är något som berör mig.
Var du ofta orolig? Var orolig denna gång att drabbas av HELLP tidigt i graviditeten.
När började du läcka bröstmjölk? Små torkade smulor av bröstmjölk kunde jag hitta i BHn under den senare halvan av graviditeten.
Fick du bristningar? Svårt att avgöra om nya tillkom eller om de är enbart de gamla som är där.
Vad gillade du för mat? Jag gillade MAT. Punkt. Haha. 
Samlade du på dig gravidtidningar & böcker? Fick en ny vänta-barn-bok av MVC. Följde veckorna som gick i två appar på telefonen.
Hade du sammandragningar? Jo men jag vill minnas att det nog var mer frekventa med Eli. 
Blödde du någongång? Nej
Levde du på som vanligt? Så gott som det gick med en stelare kropp och en 2 åring hemma. Kunde inte gå promenader de sista veckorna om jag inte ville vara orörlig på kvällen.
Hur mycket gick du upp i vikt? 22kg
Hade du mycket vätska i kroppen? Ja, men det kom som smygande. Tjocka fötter och vader mot slutet.
Vad hoppades du på? Att bebis mådde bra i magen och att den skulle stanna där så länge som möjligt!
Hur ser du på graviditeten idag? Tycker jag hade en väldigt bra graviditet även denna gång.
 
När kände du bebisens första sparkar? 7 augusti har jag antecknat att jag känner något därinne.
Sparkade bebisen mycket? Varje dag som sig bör och mer olika tider på dygnet
Hur känns det att ha en bebis i magen? Även andra gången känns det lika mysko. Ska det verkligen komma ut en bebis?
Trodde du att det var en pojke eller flicka? Hoppades på en flicka.
Tog ni reda på könet i förväg? Micke var nyfiken och för mig kunde det kvitta denna gång. Så vi kollade och det verkade vara en liten flicka.
Ditt sf mått som störst? Vet inte men jag följde den övre kruvan även denna gång.
 
Hur ofta gick du till mvc? Gick de gånger som erbjuds på MVC och hade även besök på SMVC 3 gånger tror jag. I december var jag även på MVC ett antal extra gånger (5?) eftersom mitt undertryck började stiga. Vi ville hålla koll om det började luta åt havandeskapsförgiftning igen.
Hur många ultraljud gjorde du? 4 stycken. Ett runt v 12 för att se att det var något där, i och med samtal med läkaren angående risken för HELLP denna gång. Rutin UL och ett tillväxt UL i v 32. Och även ett två dagar före bf för att se att flöden och sånt såg fortsatt bra ut så jag inte skulle vara orolig och grubbla på något ifall jag skulle gå över tiden.
 
Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Hoppades på en vaginal förlossning denna gång även om jag var mer öppen för att vad som helst kan hända och blir det snitt så är jag helt okej med det också. Var öppen för smärtlindring i form av lustgas och epidural.
Gick du över tiden? Nej
Hur började din förlossning? Vattnet började sippra strax efter kl 06 den 27 januari.
Hur mycket var du öppen när ni kom in? 3 cm
Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt
Vilken smärtlindring tog du? Lustgas
Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 1 timme och 20 minuter
Blev det komplikationer? Perinealbristning grad 2. Sprack på två ställen och tappade 2,5 liter blod. Fick sövas för att sys ordentligt.
Fick du sy? Ja
Vad tyckte du var jobbigast? Vid lite olika tillfällen. 1. De sista cm var tuffa smärtmässigt. 2. När jag hade krystat i över en timme drabbades jag kort av lite panik och vill ha mamma där, tänkte jag. 3. När jag insåg att det hade blivit komplikationer, igen. 4. Blandning av lättnad och rädsla när jag ska iväg på operation, tanken att inte vakna skrämmer mig tills en läkare kramar mig och försäkrar mig att det kommer att gå bra.
Var du rädd för något? Att inte vakna efter op.
Skrek du? Vrålade i lustgasmasken.
Hur många var inne i förlossningsrummet? Under värkarbetet vad det Micke och en läkarstudent och BM Agneta som mest var där. Maggan min favorit-uska (hade även henne med Eli) var där då och då. Mot slutet av utdrivningsskedet var även en läkare med och någon till sköterska tror jag.
Hade du någon nära med dig? Micael
 
Blev det en pojke eller flicka? Flicka
Vad fick bebisen heta? Edina
Hade ni andra namnförslag? Enya ville jag ha men inte Micael som ville ha Tindra. Så då hittade vi Edina istället.
Hur var vikt och längd? 4015 gram, 51 cm
Klockslag? 20.36
Ögonfärg? Mörkblå
Hårfärg? Långt mörkbrunt
Ammade du? Det började rätt bra men några dagar efter hemkomst så kom mjölkstockningen och pyttelite sår. Då i feberfrossan och smärtan i bröstet så tänkte jag att detta får vara, det blir ersättning, jag orkar inte.
Ammar du nu? Nej
Läckte du mycket mjölk? Mjölkproduktionen var det inget fel på. Mina bröst rann i stereo, alltid. Som sagt, amningsinlägg i BHn, HAHA vilket skämt.
Hur gammal är bebisen nu? 4 månader och 7 dagar
Hur länge ska du vara föräldraledig? Studieuppehåll till januari 2016. Kanske hittar nått extraknäck som läk.sek till hösten.
Ska ni dela på föräldraledigheten? Jag är den som är mest hemma men Micke jobbar bara 3-4 dagar i veckan och han var hemma på halvtid de första 3 månaderna. Han lär ju vara hemma när jag pluggar igen. Edina börjar nog inte förskola förän hösten 2016.
 
Vad tyckte du om förlossningen? Kort efter att hon var ute så sa jag aldrig mer! Men rätt snart efteråt (bara några veckor senare) så kände jag att wow vad häftigt detta var! Detta vill jag göra igen! Men jag inser ju att det blir nog ingen fler gång vilket är synd eftersom jag då inte får genomgå allt en gång till. Samtidigt är jag ju oerhört nöjd med två barn. Det är nog bara vetskapen att mest troligt så var detta sista gången som är lite sorglig. Jag förstår att folk skaffar 10 ungar för vilken kick det är. Som en drog. Nä men seriöst, trots allt är jag väldigt nöjd med hur allt gick till. Jag kände mig trygg med min BM och jag blev väl omhändertagen när komplikationerna uppstod och de försökte göra allt ordentligt och inte halvtråckla ihop mig på förlossningen. Kanske skulle jag ha tagit en epidural om jag fick göra det igen, men samtidigt så fick jag känna smärtan. Det gör ont att föda barn men det är ändå något jag klarar uppenbarligen. 
Hur var första tiden efter? Betydligt mer harmonisk än med Eli. Klart man är mentalt pch kroppsligt utmattad och proppfull med hormoner men jag har varit betydligt gladare och piggare denna gång. Problemen med amningen var trist och klart jag var lite kluven till att det inte gick nu heller, men ärligt så ville jag innerst inne inte lägga ner den tiden på att kanske få en bra amning. Jag ville snabbt vara en glad mamma och inte en zombie i tre månader som jag var med Eli. 
Planerar ni ett till? Nej
Hur är ert förhållande nu? Med redan ett barn är det lättare att komma in i flytet med andra. Mindre sömn och ännu mindre tid för varandra. Tid som vi hade fått tillbaka i och med att Eli blir större. Men man får hitta varandra i vardagen när tillfälle ges och inse att allt får i faser. Micael, jag älskar dig och är otroligt tacksam för att det är just vi och det som vi har tillsammans.
Vilken vecka födde du i? Dagen före BF.
Var allting värt det? Absolut, alla gånger! <3
 
 

Stora listan om graviditeten och förlossningen med Edina

Edina - lista Kommentera
 
När fick du reda på att du var gravid? 24 maj 2014
Vilken vecka var du i då? Vecka 5 tror jag det blir.
Var bebisen planerad? Ja
Hur gamla var ni, du och din partner? Jag var 27 och Micael 41
Hur tog din partner det? Vi blev båda väldigt glada och jag var nog extra lättad att det tog sig efter 6 månader (vilket då kändes som en evighet men som är som en droppe i havet för andra som har kämpat längre)
Hur tog dina föräldrar det? Överrraskade eftersom de inte trodde att tvåan skulle komma före mina studier var avslutade. Men glada såklart!
Hur gick ni ut med det officiellt? Riktigt officiellt blev det väl när jag la ut en bild på Instagram när halva graviditeten hade passerat. En del visste såklart innan men långt ifrån alla närmare släktingar kände till det innan v 20.
Vart bodde du/ni? Vi bodde i Umeå på Tomtebo
 
Mådde du illa mycket? Mådde bara lätt illa när jag var hungrig i början av graviditeten, precis som med Eli. Åt jag något så gick det över.
Hur blev ditt hår? Tappade knappt några hårstrån kändes det som.
Hur blev din hy? Ganska oförändrad, jag har inte tänkt på om den påverkades.
Var du orolig för missfall? Både ja och nej. Denna gång vet en ju på ett annat sätt vad man kan förlora.
Hade du mycket halsbränna? Kände bara av begynnande bränna om jag låg på platt på rygg eller lutade mig fram. Läste mig till att man skulle sova på vänster sida för att lindra.
Hade du mycket foglossning? Stelare på slutet denna gång. Sista 10 veckorna. Det kunde liksom låsa sig när jag skulle ta ett steg. Värst var att vända sig i sängen och göra misstaget att bara vrida höfterna och inte låta överkroppen följa med.
Grät du för ingenting? Nä ingen sån där typiskt gråtattack som man hör vissa drabbas av. Sen har jag nog sedan jag fick Eli fått ännu lättare till gråt än innan om det är något som berör mig.
Var du ofta orolig? Var orolig denna gång att drabbas av HELLP tidigt i graviditeten.
När började du läcka bröstmjölk? Små torkade smulor av bröstmjölk kunde jag hitta i BHn under den senare halvan av graviditeten.
Fick du bristningar? Svårt att avgöra om nya tillkom eller om de är enbart de gamla som är där.
Vad gillade du för mat? Jag gillade MAT. Punkt. Haha. 
Samlade du på dig gravidtidningar & böcker? Fick en ny vänta-barn-bok av MVC. Följde veckorna som gick i två appar på telefonen.
Hade du sammandragningar? Jo men jag vill minnas att det nog var mer frekventa med Eli. 
Blödde du någongång? Nej
Levde du på som vanligt? Så gott som det gick med en stelare kropp och en 2 åring hemma. Kunde inte gå promenader de sista veckorna om jag inte ville vara orörlig på kvällen.
Hur mycket gick du upp i vikt? 22kg
Hade du mycket vätska i kroppen? Ja, men det kom som smygande. Tjocka fötter och vader mot slutet.
Vad hoppades du på? Att bebis mådde bra i magen och att den skulle stanna där så länge som möjligt!
Hur ser du på graviditeten idag? Tycker jag hade en väldigt bra graviditet även denna gång.
 
När kände du bebisens första sparkar? 7 augusti har jag antecknat att jag känner något därinne.
Sparkade bebisen mycket? Varje dag som sig bör och mer olika tider på dygnet
Hur känns det att ha en bebis i magen? Även andra gången känns det lika mysko. Ska det verkligen komma ut en bebis?
Trodde du att det var en pojke eller flicka? Hoppades på en flicka.
Tog ni reda på könet i förväg? Micke var nyfiken och för mig kunde det kvitta denna gång. Så vi kollade och det verkade vara en liten flicka.
Ditt sf mått som störst? Vet inte men jag följde den övre kruvan även denna gång.
 
Hur ofta gick du till mvc? Gick de gånger som erbjuds på MVC och hade även besök på SMVC 3 gånger tror jag. I december var jag även på MVC ett antal extra gånger (5?) eftersom mitt undertryck började stiga. Vi ville hålla koll om det började luta åt havandeskapsförgiftning igen.
Hur många ultraljud gjorde du? 4 stycken. Ett runt v 12 för att se att det var något där, i och med samtal med läkaren angående risken för HELLP denna gång. Rutin UL och ett tillväxt UL i v 32. Och även ett två dagar före bf för att se att flöden och sånt såg fortsatt bra ut så jag inte skulle vara orolig och grubbla på något ifall jag skulle gå över tiden.
 
Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Hoppades på en vaginal förlossning denna gång även om jag var mer öppen för att vad som helst kan hända och blir det snitt så är jag helt okej med det också. Var öppen för smärtlindring i form av lustgas och epidural.
Gick du över tiden? Nej
Hur började din förlossning? Vattnet började sippra strax efter kl 06 den 27 januari.
Hur mycket var du öppen när ni kom in? 3 cm
Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt
Vilken smärtlindring tog du? Lustgas
Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 1 timme och 20 minuter
Blev det komplikationer? Perinealbristning grad 2. Sprack på två ställen och tappade 2,5 liter blod. Fick sövas för att sys ordentligt.
Fick du sy? Ja
Vad tyckte du var jobbigast? Vid lite olika tillfällen. 1. De sista cm var tuffa smärtmässigt. 2. När jag hade krystat i över en timme drabbades jag kort av lite panik och vill ha mamma där, tänkte jag. 3. När jag insåg att det hade blivit komplikationer, igen. 4. Blandning av lättnad och rädsla när jag ska iväg på operation, tanken att inte vakna skrämmer mig tills en läkare kramar mig och försäkrar mig att det kommer att gå bra.
Var du rädd för något? Att inte vakna efter op.
Skrek du? Vrålade i lustgasmasken.
Hur många var inne i förlossningsrummet? Under värkarbetet vad det Micke och en läkarstudent och BM Agneta som mest var där. Maggan min favorit-uska (hade även henne med Eli) var där då och då. Mot slutet av utdrivningsskedet var även en läkare med och någon till sköterska tror jag.
Hade du någon nära med dig? Micael
 
Blev det en pojke eller flicka? Flicka
Vad fick bebisen heta? Edina
Hade ni andra namnförslag? Enya ville jag ha men inte Micael som ville ha Tindra. Så då hittade vi Edina istället.
Hur var vikt och längd? 4015 gram, 51 cm
Klockslag? 20.36
Ögonfärg? Mörkblå
Hårfärg? Långt mörkbrunt
Ammade du? Det började rätt bra men några dagar efter hemkomst så kom mjölkstockningen och pyttelite sår. Då i feberfrossan och smärtan i bröstet så tänkte jag att detta får vara, det blir ersättning, jag orkar inte.
Ammar du nu? Nej
Läckte du mycket mjölk? Mjölkproduktionen var det inget fel på. Mina bröst rann i stereo, alltid. Som sagt, amningsinlägg i BHn, HAHA vilket skämt.
Hur gammal är bebisen nu? 4 månader och 7 dagar
Hur länge ska du vara föräldraledig? Studieuppehåll till januari 2016. Kanske hittar nått extraknäck som läk.sek till hösten.
Ska ni dela på föräldraledigheten? Jag är den som är mest hemma men Micke jobbar bara 3-4 dagar i veckan och han var hemma på halvtid de första 3 månaderna. Han lär ju vara hemma när jag pluggar igen. Edina börjar nog inte förskola förän hösten 2016.
 
Vad tyckte du om förlossningen? Kort efter att hon var ute så sa jag aldrig mer! Men rätt snart efteråt (bara några veckor senare) så kände jag att wow vad häftigt detta var! Detta vill jag göra igen! Men jag inser ju att det blir nog ingen fler gång vilket är synd eftersom jag då inte får genomgå allt en gång till. Samtidigt är jag ju oerhört nöjd med två barn. Det är nog bara vetskapen att mest troligt så var detta sista gången som är lite sorglig. Jag förstår att folk skaffar 10 ungar för vilken kick det är. Som en drog. Nä men seriöst, trots allt är jag väldigt nöjd med hur allt gick till. Jag kände mig trygg med min BM och jag blev väl omhändertagen när komplikationerna uppstod och de försökte göra allt ordentligt och inte halvtråckla ihop mig på förlossningen. Kanske skulle jag ha tagit en epidural om jag fick göra det igen, men samtidigt så fick jag känna smärtan. Det gör ont att föda barn men det är ändå något jag klarar uppenbarligen. 
Hur var första tiden efter? Betydligt mer harmonisk än med Eli. Klart man är mentalt pch kroppsligt utmattad och proppfull med hormoner men jag har varit betydligt gladare och piggare denna gång. Problemen med amningen var trist och klart jag var lite kluven till att det inte gick nu heller, men ärligt så ville jag innerst inne inte lägga ner den tiden på att kanske få en bra amning. Jag ville snabbt vara en glad mamma och inte en zombie i tre månader som jag var med Eli. 
Planerar ni ett till? Nej
Hur är ert förhållande nu? Med redan ett barn är det lättare att komma in i flytet med andra. Mindre sömn och ännu mindre tid för varandra. Tid som vi hade fått tillbaka i och med att Eli blir större. Men man får hitta varandra i vardagen när tillfälle ges och inse att allt får i faser. Micael, jag älskar dig och är otroligt tacksam för att det är just vi och det som vi har tillsammans.
Vilken vecka födde du i? Dagen före BF.
Var allting värt det? Absolut, alla gånger! <3